En av Sundsvalls Folkdansgilles verksamhetsgrenar har i över 20 år varit att framföra ett traditionellt Stjärnspel under trettondagshelgen.

Stjärnspelen var ganska allmänna för 100-talet år sedan och hade som främsta syfte att samla in pengar och mat till en gemensam fest för ungdomarna.

Det spel som medlemmar ur Sundsvalls Folkdansgille framför har till stor del sina rötter i Värmland. Spelmännen, sångarna och idésprutorna Gun-Britt Hermansson och Lars Almestad letade fram anteckningar om spelet. Dom använde det sedan som tema för en av flera helgkurser med traditionella visor som Folkdansringens Distrikt anordnade i samarbete med Medelpads Spelmansförbund under 1980-talet. De flesta deltagarna på kursen var medlemmar ur Sundsvalls Folkdansgille och man kom, tillsammans med ledarna, fram till att detta vore någonting att ta fasta på och bevara vidare för framtiden. Efter att ha marknadsfört sig på några arenor blev det flera framträdanden vintern 1988-89, och så småningom har det blivit en fast tradition på Kulturmagasinet i Sundsvall under trettondagshelgen.

Föreställningen inleds med att Gun-Britt Hermansson berättar om de gamla traditionerna, och om lokala variationer av firandet och visar bilder från några ursprungliga spel.

Därefter framförs det värmländska spelet, utökat och kompletterat med både sånger och danser från andra delar av landet. Man bemödar sig om att alltid ha något nytt inslag i föreställningen så att den som går flera år i rad ändå inte ska kunna känna igen sig hela vägen. Rollfigurerna i spelet är kung Herodes och hans tjänare, de tre Vise Männen, kungen av Mörkolandet med tjänare, Staffan förstås, med stjärnan, samt Bocken och Judas med pungen. Hur rollfigurerna är klädda hänger mycket ihop med vad man lyckats få tag i som lämplig klädsel, traditionellt har det bland annat förekommit olika sorts uniformer. I Sundsvalls Folkdansgilles spel har fantasin fått härja fritt bland klädesplaggen.

Utöver själva rollerna brukar truppen vara förstärkt med en eller flera spelmän samt oftast även en eller flera sångare. Många av deltagarna har varit med i alla år sedan starten 1988.

Vise män blev stjärngossar

I de svenska traditionerna kring Lucia och jul råder stor förvirring. Stjärngossarna som finns med i våra Luciatåg hör egentligen hemma på trettondag jul, som är Heliga tre konungars dag (6 januari). Det är legenderna som säger att det var tre kungar eller vise män (stjärntydare). De har fått namnen Kaspar, Melkior och Baltasar. De följde stjärnan till födelsegrottan i Betlehem. Där hyllade de Jesusbarnet med guld, myrra och rökelse. I gammal tid framförde unga pojkar stjärngossespel på trettondagsafton.
I dessa ingick de tre vise männen, ibland Staffan och en ängel, en yngling utklädd i vit dräkt med gloria, vingar och ljus: Ängeln sade till herdarna: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som
är lindat och ligger i en krubba." Ur julevangeliet. Kanske har julängeln delat med sig av sina drag till självaste Lucia. Stjärngossarna gick från gård till gård och sjöng. De samlade in gåvor till fest och kalas. Ibland fungerade spelet som djäknespel, man samlade till sin skolgång (djäkne = skolpojke, "gymnasist"). I kyrkor och skolor kan man byta det traditionella julspelet mot ett stjärnspel liknande de ursprungliga.Där bärs Betlehemsstjärnan av Staffan stalledräng i spetsen för de tre vise männen och Herodes. Då sjungs delvis samma sånger som vid Lucia: Goder afton, goder afton …, Staffansvisor m.fl. SeLuciasånger och Staffansvisor Adventsstjärnan, som lyst i ett fönster sedan 1 advent, släcks och
tas ned på trettondagskvällen.